"De nordiske lande og krisen"  av LO Danmark

Alle nordiske lande blev berørt negativt af finanskrisen, som kostede både produktion og arbejdspladser samt forårsagede underskud på de offentlige finanser.

Landene blev dog ramt i forskelligt omfang.

Island blev reelt ramt af et økonomisk kollaps som følge af en krakket finanssektor. Det har ført til en voldsom velstandsnedgang i landet, som det vil tage en del år at få genoprettet. De seneste indikatorer tyder dog på, at man er ved at nå bunden.

Finland oplevede i 2009 den største produktionsnedgang målt ved BNP, men udviklingen på arbejdsmarkedet har været mindre negativ.

Sverige har indtil videre klaret sig lidt bedre gennem krisen end Finland. Jobtabet har været begrænset, og beskæftigelsen er fortsat væsentlig højere end i 2005. Det skyldes især stor stigning i arbejdsstyrken.

Danmark oplevede ikke noget specielt stort fald i produktionen, men til gengæld led Danmark et betydeligt jobtab. Det skal ses i lyset af fleksibiliteten på det danske arbejdsmarked, men en forkert økonomisk politik har forøget jobtabet.

Norge har også været berørt af krisen, men i væsentlig mindre omfang end de øvrige nordiske lande. Det skyldes bl.a., at Norges økonomi er mindre konjunkturfølsom end de øvrige nordiske lande, samt at der har været ført en fornuftig økonomisk politik.

Endelig har pengepolitikken virket forskelligt i de nordiske lande. Specielt Island, men også Sverige og Norge har oplevet, at den lokale valuta er faldet i værdi over for euroen. Det har givet de udlandskonkurrerende erhverv en konkurrencefordel under krisen. Den svenske og norske krone er dog i skrivende stund omtrent tilbage på niveauet, før krisen satte ind.

1.      Produktionstabet (BNP)

I 2009 oplevede kun tre lande i OECD-området fremgang i produktionen (Korea, Israel og Australien). Ingen befandt sig i vores del af verdenen, hvor euroområdet tabte godt 4 pct. af produktionen. Finland mistede over 8 pct. af produktionen samme år, men blev dog men forholdsvis kortvarigt ramt. Danmark og Sverige oplevede svagt faldende BNP allerede i 2008, mens krisen i Island er så dyb, at der først hen i mod slutningen af 2010 har været tegn på, at produktionen er bundet. Det forventes, at Island i årene 2008-2010 vil have tabt over 9 pct. af BNP, mens tabet i Norge begrænser sig til 0,2 pct., jf. tabel 1.

En del af udviklingen i perioden 2008-10 kan forklares med en lagercykel. I 2009 solgte virksomhederne ud af deres lagre og standsede produktionen i manglende tillid til fremtiden. I 2010 var det nødvendigt for de overlevende virksomheder at genopbygge lagrene. Lagercyklen har forstørret nedgangen i BNP i 2009, men omvendt har genopbygningen i 2010 forøget væksten.

Tabel 1. Produktionsudviklingen under krisen (BNP)

	2008	2009	2010	I alt 2008-101)
	- - - - - Pct. - - - - -
Island	1,0	-6,8	-3,6	-9,2
Finland	1,0	-8,1	2,7	-4,7
Danmark	-0,8	-4,7	2,2	-3,4
Sverige	-0,6	-5,1	4,4	-1,5
Norge	0,8	-1,4	0,5	-0,2
OECD-gennemsnit	0,3	-3,4	2,8	-0,3

1)      Geometrisk beregnet. Kilde: OECD og egne beregninger.

2.      Arbejdsmarkedet

Da krisen satte ind i midten af 2008, havde de fleste OECD-lande oplevet en betydelig beskæftigelsesfremgang i årene før. En række økonomier, i særdeleshed Island, men også UK, USA og Danmark viste tegn på overophedning i 2007. Det medvirkede til at forstærke finanskrisen, fordi der bl.a. var behov for mærkbare nedjusteringer på boligmarkedet i de nævnte lande.

Island mistede i løbet af krisen knap 8 pct. af beskæftigelsen, herefter fulgte Danmark med et samlet jobtab på 5½ pct. Finsk økonomi mistede ca. 3½ pct., mens Sverige og specielt Norge kun har oplevet en beskeden nedgang i beskæftigelsen. Udviklingen i arbejdsløsheden afspejler i store træk mønsteret i beskæftigelsesudviklingen. Det er bemærkelsesværdigt, at Tyskland faktisk har haft en (om end lille) jobfremgang i løbet af finanskrisen, jf. figur 1.

Hvis man ser på den totale udvikling i beskæftigelse og arbejdsløshed fra 2005, hvor opsvinget havde fundet fodfæste i de fleste lande, og frem til i dag, så er det netop de overophedede lande, der har klaret sig dårligst. Danmark (og USA) har sat hele jobfremgangen over styr. Island har faktisk fortsat en højere beskæftigelse end i begyndelsen af 2005, hvilket delvis kan tilskrives høj underliggende befolkningsvækst og arbejdsstyrke. Men Island oplever nu en historisk høj arbejdsløshed, og siden 2005 udgør stigningen godt 5½ pct. af arbejdsstyrken.

Sverige - og i nogen grad Finland - har højere beskæftigelse, men nogenlunde uændret arbejdsløshed sammenlignet med 2005. Dette dækker over en moderat fremgang i arbejdsstyrken. Norge har i samme periode haft en bemærkelsesværdig beskæftigelsesfremgang på ca. 10 pct., mens arbejdsløsheden er faldet en smule, jf. figur 2.

Figur 1. Udvikling på arbejdsmarkedet, 2.kvt2008 - 3.kvt2010

Figur 2. Udvikling på arbejdsmarkedet, 2.kvt2005-3.kvt2010

Den økonomiske politik har både haft fællestræk og afvigelser, når der ses bort fra Island, der kæmper med en hård økonomisk genopretning. Finanspolitikken er blevet lempet i Norge, Sverige, Danmark og Finland. Lempelsen var dog størst i Norge, og her lagde man vægt på at øge investeringerne. Offentlige investeringer er meget mere effektive til at imødegå lavkonjunktur end skattelettelser. I de øvrige nordiske lande spillede skattelettelser en større rolle i finanspolitikken.

3.      Rente- og valutaudviklingen

Ved indgangen til 2008 var centralbankerne fokuserede på at håndtere inflationspres, men omkring sommeren blev det klart, at der var en alvorlig finanskrise under opsejling. I løbet af efteråret sænkedes styrerenterne, bortset fra i Danmark hvor Nationalbanken måtte hæve renten for at forsvare den faste krone over for euroen. Omkring årsskiftet til 2009 foretog den svenske Riksbanken aggressive nedsættelser af styrerenten for at modvirke krisen, uanset at det svækkede den svenske krone. Kort efter fulgte Norges Bank med, jf. figur 3.

Figur 3.Pengemarkedsrente, usikret, løbetid 3 mdr.

Kilde: Danmarks Statistik

Opfattelsen af euroen som en ”sikker havn” medførte i kombination med aggressive rentenedsættelser i Norge og Sverige, at NOK og SEK deprecierede med ca., 15 pct. i forhold til euroen fra begyndelsen af 2009. Herefter er den norske og svenske valuta igennem 18 måneder løbende blevet styrket, så eurokursen ved udgangen af 2010 nogenlunde svarer til den, som var gældende i foråret 2008. Den islandske krone er fortsat meget mindre værd end i begyndelsen af 2008, jf. figur 4.

Figur 4. Valutakurser i Norden

Kilde: ECB og egne beregninger

Der er næppe tvivl om, at specielt Sverige har haft stor gavn af pengepolitikken under krisen. De lave renter har understøttet boligmarkedet, mens valutakursudviklingen har dæmpet eksporttabet for svensk industri (den svenske eksportindustri fylder relativt meget i svensk økonomi sammenlignet med den norske).

Det er altså i vidt omfang Riksbankens handlinger, der har ført Sverige forholdsvis mildt gennem krisen, snarere end finanspolitikken.

I Danmark har pengepolitikken – i hvert fald i begyndelsen – forstærket krisen sammenlignet med de øvrige nordiske lande. Måske strammede Nationalbanken også mere/længere end hensynet til den faste valutakurs tilsagde[1]

Finland har naturligvis fulgt euroområdet. Det har midlertidigt svækket landets konkurrenceevne i forhold til omverdenen og muligvis medvirket til, at Finlands produktion faldt så voldsomt i 2009.  

4.      De økonomiske udsigter 2011/2012

De nærmeste år ventes en nogenlunde normal vækst i de nordiske lande. Dog lidt lavere i Danmark. Væksten forventes at dæmpe arbejdsløsheden lidt  i Island og Norge, men i Danmark, Finland og Sverige er der ikke udsigt til mærkbare fald i arbejdsløsheden De lidt kedelige udsigter for arbejdsmarkedet i disse lande skyldes bl.a., at der er lagt op til en ret stram finanspolitik. Det er der ellers ikke nogen nævneværdig grund til i den nuværende konjunktursituation, og sammenlignet med andre lande i den vestlige verden er der faktisk pæn orden i de offentlige finanser, jf. tabel 2.

Tabell 2. Konjunkturudsigter og offentlige budgetter i Norden

	BNP-vækst	Arbejdsløshed	Offentligt budget
	Pct.	Pct. af arbejdsstyrken	Pct. af BNP
Island	1,5/2,62)	8,1/7,52)	-2,7/0,62)
Finland	3,0/3,02)	8,2/8,02)	-1,7/-0,72)
Danmark	1,3/1,91)	6,5/6,31)	-3,3/-2,31)
Sverige	3,1/2,41)	8,3/8,21)	-0,6/0,62)
Norge	3,0/3,41)	3,6/3,21)	8,7/8,82)

1)       Seneste prognose fra nationalt LO, dog SSB for Norge.

2)       OECD, Economic Outlook 88

Frågor

1)      Hvilke nordiske lande har klaret krisen bedst?

2)     Hvorfor har nogle klaret sig bedre end andre?

3)    Hvor meget skyldes økonomisk politik - og hvor meget held/tilfældigheder?

4)    Hvordan har samspillet været mellem finanspolitik, pengepolitik og valutakurser?

5)     Er Norden kommet ud af krisen?

”Social dumpning och den grå ekonomin”

av FFC Finland

Den grå ekonomin har blivit ett globalt seriöst samhällsproblem och därmed också i EU och i Norden. Det handlar inte bara om förlusten av skatteintäkter och avgifter utan också om de negativa följder den grå ekonomin har för näringslivets konkurrensvillkor, arbetstagarnas ställning, den allmänna skattemoralen och trovärdigheten i hela beskattningsfunktionen.

Den grå ekonomi uppskattas år 2008 uppgått till mellan 10 och 14 miljarder euro i Finland vilket motsvarar 5,5-7,5 procent av 2008 års BNP. Det missbruket som ofta följer med den grå ekonomin – dumpande av löner och andra arbetsvillkor – ger för sin del staten mindre pengar i form av skatter och andra avgifter. Förmodligen ligger siffrorna i övriga nordiska länder på liknande nivå. Den grå ekonomin äventyrar även välfärdssamhället och finansieringen av den offentliga sektorn.

Ett verkligt beställaransvar behövs

Beställaransvar är ett verktyg mot missbruk av arbetare och att jämställa det inhemska och utländska företagarverksamheten. Ett verkligt beställaransvar skall utvidgas och den bör vid behov beröra på hela leverantörskedjan. Statsmakten bör se till att det finns tillräckligt resurser för övervakning för att förebygga missbruket.

De utredningar beställarlagen i dag i Finland förutsätter, säkerställer inte i tillräcklig grad att underleverantören uppfyller sina skyldigheter. Det är lätt att kringgå lagen genom att använda sig av nygrundade företag i hemlandet eller utlandet. Det är också lätt att grunda nya bolag i utlandet. I exempelvis det estniska handelregistret kan man registrera ett aktiebolag via webben utan att överhuvudtaget besöka Estland. Det är också svårt att få myndigheterna i vissa länder att ge sådan företagsinformation som beställarlagen förutsätter.

Utredningar över vilket kollektivavtal som tillämpas i arbetet eller vilka de centrala arbetsvillkoren är bygger endast på avtalspartens meddelande och behöver inte ha något alls att göra med hur förhållandena ser ut i verkligheten.

Lika villkor för inhemsk och utländsk företagsverksamhet

EU:s grundrättigheter garanterar företagen etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster inom unionen. Lagen om utstationerad arbetskraft definierar de minimiarbetsvillkor och arbetsförhållanden som skall tillämpas på arbetstagare hos utländska företag som tillfälligt verkar i Finland eller från utlandet inhyrda arbetstagare hos finländska uppdragsgivare. Enligt lagen skall de arbetsvillkor som bestäms i Finlands arbetstidslag, semesterlag, arbetsavtalslag och lagen om allmänbindande kollektivavtal tillämpas på dessa.

De som arbetar för utländska företag i Finland och troligen också i övriga Norden är ytterst ofta underbelönade och de tjänar inte in något socialskydd i sitt eget land i de fall där arbetsgivarföretaget underlåter att uppge deras löner eller uppger löner som är mindre än i verkligheten.

Bestämmelserna om beskattning och arbetsgivarförpliktelser bör vara lika för alla, tydliga och lätta att följa och övervaka. Det är inte ändamålsenligt eller i samklang med principerna för internationell beskattning att vidga beskattningsrätten endast till en grupp begränsat skattskyldiga löntagare som verkar för sin utländska arbetsgivare i tillfälliga expert- eller installationsuppdrag. Däremot kan inte avsikten med landets egen skattelagstiftning och de finländska (nordiska) skatteavtalen vara att tillåta en situation, där tiotusentals arbetstagare verkar mer eller mindre permanent i landet utan att betala skatt och där hundratals företag verkar med väsentligt mindre arbetsgivarförpliktelser än de finländska (nordiska) företagen som konkurrerar i samma bransch.

De utländska företag som ger anbud på underentreprenader i Finland (i Norden) måste ställas på samma linje som de finländska konkurrenterna vad lönekostnader beträffar. Delvis handlar det om hur man tolkar begreppet inhyrd arbetskraft i inkomstskattelagen och i skatteavtalen. Också utan några lagändringar vore det i princip möjligt att tolka sådana underentreprenader som hyrning av arbetskraft där det i huvudsak handlar om en arbetsinsats utan betydande kapitalinvesteringar. För skatteövervakningen är det ändå besvärligt att utreda de faktiska omständigheterna och att överhuvudtaget bedöma olika fall i efterhand.

Skatteövervakningen av kapitalinkomster

Den undersökningen Finlands riksdags revisionsutskott lät göra visar att högst var åttonde euro som naturliga personer får vid internationell investeringsverksamhet uppges för beskattaren, eller med andra ord att den grå ekonomins andel är nästan 90 %.

Lättheten i att undvika skatt beror delvis på globaliseringen av investeringsverksamheten och på de därav beroende svårigheterna att utöva kontroll.

Från Finland betalas årligen flera miljarder euro kapitalinkomster till anonyma utländska investerare utan att någon information av dessa investeringar och avkastning går till investerarnas hemländer. Detta gör Finland i praktiken till ett skatteparadis. Om myndigheterna fick kännedom om ägandet av förvaltningsregistrerade värdepapper skulle det minska möjligheterna att i skydd av anonymiteten idka skattebrott och penningtvätt.

Frågor:

”Ökade klyftor?”  av LO Sverige

Mycket ser bra ut om man jämför de nordiska ländernas arbetsmarknader med andra länders. Löne- och inkomstskillnaderna är små i ett internationellt perspektiv och sysselsättningen är förhållandevis jämn och hög. Det finns alltså någonting i vår modell som fungerar bra, som är värt att bevara

Genom finanskrisen och den borgerliga politiken riskerar arbetslösa och låginkomsttagare att halka efter dem i mitten av inkomstfördelningen. Men vi ska också vara medvetna om att ut­vecklingen inte heller gick åt rätt håll på alla områden i början av 2000-talet. Även om det såg rätt bra ut, jämförelsevis, fanns det orosmoln som måste tas på allvar.[2]

Vi kommer snart att se att löneskillnaderna är förhållandevis små – men ökar. Sysselsätt­ningen bland dem med kort utbildning är hög jämfört med andra länder – men skillnaderna mellan kort och medellångt utbildade ökar. Sysselsättningen bland kvinnor är högre än i andra länder. Men kvinnor har inte samma tillgång till den primära arbetsmarknaden som män. Arbets­lösheten bland äldre i Danmark är förvånansvärt hög. Många unga har eftergymnasial utbildning. Men i Sverige och Finland verkar det vara svårare att etablera sig på arbets­mark­naden, särskilt efter en kort utbildning och det blir ofta ett glapp mellan gymnasieskolan och högre studier. Vi lever länge i Norden, men de klassmässiga skillnaderna i hälsa är tyd­liga.

Lön/inkomstspridning

Lönespridningen för heltidsarbetande var i mitten av 2000-talets första decennium mindre i Norden än i OECD-länderna generellt sett. I de nordiska länderna tjänade en heltidsanställd som precis tillhörde den bäst avlönade tiondelen 2-2,5 gånger så mycket som den som precis tillhörde den sämst avlönade tiondelen. I USA tjänade de nästan 5 gånger så mycket. Men vi ser också att löneskillnaderna har ökat när mitten av 1990-talet jämförs med åren kring 2005.

Diagram 1

Lönespridning bland heltidsarbetande - 90:e percentilen jämfört med den 10:e

Lön innebär här OECD:s definition av ”earnings” och är bruttointäkt för heltidssysselsatta.

För Norge är data från 2002 i stället för 2007 och för Sverige är data från 2004 i stället för 2007.

Källa: OECD Employment Outlook.

Det finns de som hävdar att lönerna i Norden är för sammanpressade för att ekonomin ska fungera bra. Mot det kan invändas att skillnaderna i kompetens är små i de nordiska länderna och att det därför är naturligt att också inkomstskillnaderna är små. OECD mätte i mitten av 1990-talet, läs- och analysförmågan i ett representativt urval av den vuxna befolkningen i ett antal länder. Resultaten visar att det tycks finnas ett samband så att länder med stor spridning i kompetensen också har stor inkomstspridning.  Den jämna kompetensfördelningen i Norden skulle mycket väl kunna vara en förklaring till den relativt jämna inkomstfördelningen.

Diagram 2

Kompetens- och inkomstspridning

Källa: OECD, Literacy in the Information Age (2000) och AE

Samtidigt finns det flera studier som visar att ju mer samordnad lönebildningen genom cen­trala förhandlingar och avtal desto mindre är löneskillnaderna. De nordiska länderna utmärker sig både genom att ha små löneskillnader och stark samordning i lönebildningen. En förut­sättning för samordningen är att anslutningen till arbetsmarknadens organisationer (fack och arbetsgivarorganisationer) är hög. Den fackliga organisationsgraden är, i ett internationellt perspektiv, hög i alla de nordiska länderna, trots stora skillnader inom Norden. Men den sjun­ker, vilket är oroande.

Hög sysselsättning bland kort utbildade .... men utvecklingen går åt fel håll

Tabell 1

Icke-sysselsättningsgrad, totalt och i utbildningsgrupper, för befolkningen i arbetsför ålder*
	Totalt		Kortare utbildning		Medelutbildning		Längre utbildning
	Nivå  2005	Förändring sedan 1995 (procent-enheter)	Nivå 2005	Förändring sedan 1997 (procent-enheter)	Nivå 2005	Förändring sedan 1997 (procent-enheter)	Nivå 2005	Förändring sedan 1997 (procent-enheter)
Danmark (OECD)	24,5	-3,1	41,4	..	21,4	..	13,8	..
Danmark (AE)			37,3	1,0	17,2	-0,7	12,6	1,0
Finland	32,0	-8,0	54,2	0,1	28,0	-6,1	15,8	-2,6
Norge	24,8	-3,0	42,8	3,8	19,8	-2,0	12,9	-0,1
Sverige	26,1	-2,4	47,5	4,3	21,5	-3,6	14,0	-3,4
OECD	34,1	-3,3	53,3	2,3	30,6	-1,5	17,9	-0,3

* Arbetsför ålder betyder 15-64 år.

Källor: OECD (2008), Growing Unequal? Income Distribution and Poverty in OECD Countries och för Danmark även Arbejderbevægelsens Erhvervsråd grundat på data från Danmarks Statistik (Ras).

Den nordiska modellen har inte bara åstadkommit en relativt jämn inkomstfördelning. Den har också gett relativt hög sysselsättning och bättre möjligheter för dem med kort utbildning att få jobb än många andra länder. Sysselsättningen är ändå generellt sett lägst bland dem med kortast utbildning.

I Sverige, Norge och Danmark är sysselsättningen bland dem med kortast utbildning högre än OECD-snittet år 2005. Men om vi tittar på utvecklingen mellan 1997 och 2005 så har skillna­derna i sysselsättning mellan kort och medellångt utbildade ökat mer i Fin­land, Norge och Sverige än i andra OECD-länder. Detta är alltså ett område där vi halkar efter, visserligen från en jämförelsevis bra position.

Hög kvinnlig sysselsättning - men fortfarande på andra klassens arbetsmarknad

Den höga sysselsättningen bland kvinnor drar upp sysselsättningen i Norden. Skillnaderna mellan mäns och kvinnors sysselsättning är här mindre här än i andra länder. Men vi vet också att kvinnor inte arbetar lika mycket som män. Deltidsarbete har en stark påverkan på inkomst­spridningen och måste därför bevakas noga om man vill minska inkomstskillnaderna i Nor­den.

Att inkomstspridningen ökar genom att människor arbetar olika mycket skulle inte vara ett så stort problem om det inte var för att många inte får arbeta så mycket som de skulle vilja göra. Deltidsarbetslöshet är som ni ser ett mycket större problem i Sverige än i de övriga nordiska länderna. Men även Norge som annars har låg arbetslöshet, sticker ut. I hela Norden är kvin­nor deltidsarbetslösa i större utsträckning än män.

Diagram 2

Källa: Eurostat och egna beräkningar

Tillfälligt arbete innebär ofta att den anställde har svag ställning i förhållande till arbets­givaren. Tillfälligt arbete är betydligt mer vanligt i Sverige och Finland än i övriga nordiska länder. I alla nordiska länder är det dock betydligt vanligare att kvinnor har tillfälliga jobb än att män har det.

Kvinnor arbetar alltså i stor utsträckning i Norden, men ser inte ut att ha tillgång till den pri­mära arbetsmarknaden på samma sätt som män.

Många arbetslösa äldre i Danmark

Danmark sticker ut från de andra nordiska länderna genom att ha hög arbetslöshet bland äldre.

Detta förtjänar egentligen en grundligare utredning, än vad som var möjligt att göra inom ra­marna för SAMAK:s projekt ”Den nya ojämlikheten”.

Det kan ändå vara värt att peka på, att många anställda i Danmark inte omfattas av något an­ställningsskydd. Arbetsgivarna kan ganska fritt välja vilka som ska sägas upp när det är arbets­brist. På stora delar av arbetsmarknaden finns alltså inga turordningsregler som skyddar dem med långa anställningstider. Man kan också fråga sig om efterlönen som gör det möjligt att lämna arbetsmarknaden vid 60 års ålder sänder budskapet att äldre arbetskraft inte är att räkna med.

Diagram 3

Källa: Danmarks statistik (Ras)

Krånglig arbetsmarknadsetablering i Sverige och Finland

Många unga i Norden har eftergymnasial utbildning vilket normalt sett underlättar en snabb etablering i arbetslivet. Ändå ska vi se att övergången mellan skola och arbetsliv och mellan olika utbildningssteg ter sig krånglig i Sverige och i viss mån också i Finland.

En granskning av hur många av de unga som antingen studerar på heltid eller arbetar i Sverige visar att andelen har minskat med 6 procentenheter bland 20-24-åringarna och med 3 procent­enheter bland 25-29-åringarna, åren 1988 till 2008. I Norge, Danmark och Island har ande­larna ökat.

Diagram 4

Källa: OECD (2008), Employment Outlook, OECD

Andelen unga som varken arbetade eller studerade var i Sverige och Finland, år 2006, högre än i de övriga nordiska länderna och bara lite lägre än i ett snitt av jämförbara OECD-länder.

Särskilt i 19-20-årsåldern, d.v.s. efter gymnasiet, är det många som varken arbetar eller stude­rar i Sverige. Vi ser också, på det mellangråa fältet i diagram 4 E att, unga i Sverige har tillfällig anställning, och inte fast, i väldigt stor utsträckning. Det gör det naturligtvis svårt att hålla sig kontinuerligt i arbete.

Om vi ser till dem som har avslutat sin utbildning vet vi att, ett år efter avslutad utbildning är sysselsättningen lägre, än i jämförbara OECD-länder, bland dem som har en kort ut­bildning i Sverige och Finland.

Finland och i synnerhet Sverige avviker från de andra nordiska länderna genom att få unga arbetar under utbildningen. Det finns naturligtvis både för- och nackdelar med att arbeta paral­lellt med studierna.

Arbete riskerar att ta tid från studierna. Men arbete ger också arbetslivserfarenhet som kan vara värdefull att ha när studierna är slutförda och man ska etablera sig på arbetsmarknaden ”på riktigt”. Att unga i Sverige och Finland, där det finns flera tecken på att etableringen på arbetsmarknaden är krånglig, kommer ut på arbetsmarknaden med lite arbetslivserfarenhet är värt att notera.

Det är meningen att de som läster de yrkesinriktade programmen på gymnasiet i Sverige ska få praktik i minst 15 veckor. Men det har varit svårt att ordna platser åt alla. Liknande pro­blem finns i Danmark där praktiken är en mycket viktigare del av utbildningen. Det innebär att tillgången till egna bra sociala nätverk blir en förutsättning för att det ska gå att genomföra vissa yrkesutbildningar. Barn till arbetslösa eller andra med dålig förankring på arbetsmark­naden missgynnas och den sociala rörligheten försämras.

Skillnader i hälsa

I alla nordiska länder utom Danmark är den förväntade levnadsåldern högre än OECD-snittet. Skillnaderna mellan män och kvinnor avtar. Men de klassmässiga skillnaderna i hälsa är tyd­liga.

Tabell 2

Källa: OECD in Figures, 2006

Statistik från Norsk Helseinstitutt visar tydliga samband mellan inkomst och levnadsålder, med lägre levnadsålder för låginkomsttagare än andra. Likaså har utbildning och ställning på arbetsmarknaden betydelse för hälsan. Män som står utanför arbetsmarknaden har tre år kor­tare förväntad levnadsålder än de förvärvsgrupper som har den kortaste levnadsåldern. Lik­nande mönster finns när det gäller olika vanliga och allvarliga sjukdomar. Det är dock svårt att fastslå om det är nedskärningar och arbetslöshet som påverkar hälsan eller om nedskär­ningar i större utsträckning drabbar dem med dålig hälsa. Barn i familjer med låg inkomst och kort utbildning har 70 procents förhöjd risk att få kroniska sjukdomar.

Socialstyrelsen i Sverige finner att antalet besök hos privata specialister tycks avta med av­ståndet. Kvinnor, äldre, och de med högre inkomst eller utbildning utnyttjar specialister i större utsträckning.

På vissa orter syns en geografisk ansamling av utsatta grupper, vilket kan förstärka de sociala skillnaderna i hälsa. Samma områden har ofta mycket luftföroreningar och miljöproblem som bidrar till att öka sjukdomar som astma och cancer. Denna utveckling förstärks av att fastig­hetspriserna återspeglar kvaliteten i boendemiljön och därmed för höginkomsttagare till om­råden med bra boendemiljö och låginkomsttagare med områden med dålig boendemiljö.

Forskarna menar att det är viktigt att göra något med de faktorer som påverkar hälsan positivt såsom att minska skillnaderna i utbildning och inkomst. Samtidigt säger de att detta antagli­gen inte är tillräckligt. Det är också nödvändigt att göra något negativa faktorer såsom rök­ning, alkoholmissbruk, övervikt o.s.v.

Tabell 3

Omfanget av egenopplevd dårlig helse hos befolkningen totalt og blant arbeidsledige i nordiske land, prosenter og oddsrate  

(Ledige = arbetslösa)

Källa: SINTEF (Ekemo/Bambra)

Frågor

En förutsättning för de samordnade löneförhandlingar, som har bidragit till jämförelsevis små löneskillnader, är att anslutningen till arbetsmarknadens organisationer (fack och arbetsgivar­organisationer) är hög. Men den fackliga organisationsgraden sjunker.

– Vad kan göras för att höja den fackliga organisationsgraden?

De nordiska länderna har förhållandevis hög och jämn sysselsättning. Det hindrar inte att vi bör oroas av utvecklingen nivån på sysselsättningen i olika grupper. Det gäller t.ex. de med kort utbildning, invandrare och äldre.

– Vilka är de viktigaste insatserna för att öka sysselsättningen i grupper med lägre sysselsättning?

Att män och kvinnor har olika ställning till arbetsmarknaden har många förklaringar – normer, tillgången till omsorgstjänster, transfereringssystem, lagstiftning o.s.v.

– Vilka är de största hindren för att kvinnor ska få full tillgång till den primära arbetsmarkanden och hur kan de motverkas?

Ungdomsutbildningen ska både förbereda eleverna/studenterna på det första jobbet och på ett långt arbetsliv med höga och föränderliga krav.

– Vad kan göras inom utbildningssystemen för att underlätta den första etableringen på arbetsmarknaden, utan att äventyra kravet på att utbildning ska ge en hög grundkompetens?

Det finns tydliga klassmässiga skillnader i hälsa på så sätt att de högre upp i samhällshierarkin har bättre hälsa än de längre ner. Det finns också betydande skillnader mellan könen.

– Vilka är de viktigaste insatserna för att minska skillnaderna i hälsa?